MIN GRAVIDITET
Det var faktist M som misstänkte att jag var gravid, det visade sig att han funderat på det ett bra tag innan han sa något. Han tyckte att min kropp hade förändrats, att jag var trött och sov ovanligt mycket. Jag trodde att jag skulle känna på mig om jag gravid, kanske hade jag gjort det om jag stannat upp en stund, men för mig fortgick vardagen utan en minsta föraning. När en planerad vinkväll nörmade sig och misstankarna ändå fanns upplevde vi att det var bäst att ta ett graviditetstest. Det rusade tusen känslor genom kroppen när jag kissade på stickan, jag kände mig dock ganska säker på att testet skulle vara negativt. Jag hade fel, livet bjöd oss plötsligt att starta en ny resa. Vi kände oss redo, nervösa men redo. Vi klev in i vår lilla bubbla.
Gravida kvinnor pratar mycket om sina krämpor vilket är helt naturligt då deras vardag präglas av dessa till olika grad. Min förväntan var därför en graviditet med bland annat illamående, smärtsam foglossning och kraftig viktuppgång. De första veckorna vaknade jag varje morgon väldigt tacksam för att jag inte mådde illa. Jag kräktes endast två gånger på nio månader. Jag fick snabbt stora ömmande bröst, inte en enda BH som satt bra/skönt. De första veckorna var jag otroligt trött, sov hela tiden, ungefär i vecka tolv vände det och jag kände mig istället full av energi. Dagarna efter jag ringt MVC för att boka inskrivning fick jag en liten blödning, många tankar hann snurra runt i hjärnan, tack vare en otroligt snäll sjuksköterska på 1177 så kände jag mig lugnare. Sov väldigt dåligt under natten men dagen efter var allt som vanligt igen.
De första veckorna visste ytterst få om att vi väntade barn, vi ville vara i vår bubbla så länge det bara gick. Inskrivningsbesöket på MVC, i mitten av december, var efterlängtat. Hela situationen blev mera verklig. Vi fick träffa vår barnmorska Barbro, hon var lite äldre men väldigt härlig och ödmjuk. Hon gav oss massvis med information om vad som skulle hända den närmsta tiden, vi gick från mötet ännu mer spända på vår lilla skorpa som växte i magen. Vi nådde den magiska "vecka tolv" och det blev dags att berätta för våra familjer. På julafton fick de veta att vi väntade en liten. Vi hade köpt en napp med texten "Årsmodell 2016", den var med i klappspelet. Det blev en glädjefylld julafton om jag säger så.
Veckorna tickade på och magen började svullna upp mer och mer, det såg ut som om jag lagt på mig några "extrakilon". Nyheten nådde ytterligare några vänner i vår omgivning, fortfarande i lagom skala. Jag mådde fortsatt bra, inga krämpor alls. Vågen visade en lagom viktuppgång, kändes skönt att den inte skenade iväg. Början av året bjöd på glukosbelastning och blodtryckstagning med bra resultat. Den femtonde februari var det äntligen dags för vårt planerade rutinultraljud. För första gången fick vi se vår lilla skorpa, overkligt och magiskt på samma gång. När barnmorskan upprepade gånger sagt " Det ser jättefint ut" så kunde vi andas ut, jag grät en skväll av lättnad. Vi, framförallt M ville ta reda på könet. När barnmorskan skulle kika höll bebisen händerna för och ville minsann inte visa detta för oss. Det tog en liten stund, tillslut såg hon att vi skulle få en flicka! För mig var skorpan aldrig något annat än en tjej, jag hade känt det på mig från att vi plussade. Vi firade ett fint RUL med lunch på stan och inköp av skorpans första kläder. Euforisk dag!
Våren gick och nyheten spred sig på jobbet, kollegorna grattade och gav massa fina råd/tips. Magen växte snabbt jag trivdes väldigt bra med min kropp. Någonstans här började jag också njuta mer av min graviditet, accepterade att det faktist var okej att må bra. Regelbundna besök på MVC började ta plats i min vardag och i vecka tjugofyra/tjugofem kände jag de första fosterrörelserna. Det var så underbart att få ha den kontakten med sitt barn, veta att hon fanns där och hade det bra. Det var några få gånger under de sista veckorna som hon rörde sig mindre och jag blev orolig. Jag jobbade till och med sista maj och gick sedan hem på graviditetspenning. I slutet var det bra tungt att jobba med stor mage och trötta ben. Mådde fortfarande oförskämt bra och sov hela nätterna utan problem. Juni månad kom och gick i en rasande fart, M jobbade som en tok och jag gick hemma och pysslade. Vi sågs inte så mycket, tyvärr. Magen växte på som den skulle, värderna såg bra ut. Jag passade på att åka ner till mina föräldrar en vecka. Väl hemma igen så fick jag förkylningen från helvetet, fy för att vara höggravid och dunderförkyld. Sov med miljoner kuddar bakom ryggen för att ens få luft, hade en hemsk hosta och feber på det. Förkylningen gav med sig och jag återhämtade mig sakta men säkert.
Vi hade beräkand födsel den trettonde juli, jag hade dock informerat min barnmorska om att jag med största säkerhet skulle gå över tiden. BF kom och mycket riktigt, skorpan trivdes bra i magen. Jag hade inte en enda förvärk. Vaknade varje morgon och kände mig måttligt besviken över att förlossningen inte startat. Där gick jag, högravid med magen i vädret, och hade inte ens packat den berömda förlossningsväskan. Kaxigt men sant. Det trillade in sms med frågan om hur det gick eller om vi möjligtvis hade fått någon bebis än. Engagemanget hos alla var jättefint men jag kan ärligt säga att jag tröttnade på den frågan ganska snabbt. Sista besöket på MVC avklarades. Barbro hade semester och lustigt nog fick jag träffa barnmorskan som tagit ut min spiral några månader tidigare. Hon bokade tid för TUL i Falun och önskade oss lycka till. "Du ska nog se att bebisen kommer innan ultraljudet". Nej det gjorde hon inte, utan måndagen den tjugofemte fick vi träffa barnmorskan på SMVC (samma som gjort RUL) för att kolla på skorpan igen. Hon uppskattade bebisens vikt till ca 3300g, allt såg fint ut och i fick åka hem och vänta in igångsättningdatumet. "Det hinner hända mycket på tre dagar ska du se". Nej det gjorde det inte. Vi njöt dock av de sista dagarna som de bara var vi, vi skulle ju trots allt bli föräldrar vilken dag som helst. När vi nådde vecka 42 + 1, alltså femton dagar över tiden, var det dags för läkarundersökning pch eventuell igångsättning. I mitt fall valde de att starta förlossningen. När barnmorskan sa att "nu åker ni inte hem utan er bebis" så kände jag på mig att allt skulle gå bra och att jag skulle få vara med om något magiskt.
That's all for now ♡
